outofthedarkness

...ja, det hade jag idag. Jag hade kunnat bli förlamad, dö, skada andra men jag ligger här i sängen utan en enda skråma på utsidan. Men inuti är jag skakis.

Jag skulle köra Alle till Eksjö för att hans jobbarkompis skulle slippa åka 16 mil extra för att plocka upp honom när de skulle till jobbet. Det var tidigt och jag var trött men jag tog det lugnt. På vägen hem började jag känna hur ögonlocken blev tunga och funderade på att stanna och ta lite frisk luft men det var bara ett par hundra meter kvar innan avfarten och innan jag visste ordet av det for bilen över diket och ut på en kontrollplats. Jag hade slappnat av och somnade till och när jag vaknade såg jag en lycktstolpe riva av den ena sidospegeln. Jag hade åkt över på fel sida av vägen och sedan över diket mitt i morgonens rusningstrafik. Fy tusan vad chockad jag var. En jättesnäll man hjälpte mig och stannade kvar med mig tills jag hade lugnat ner mig sedan kom Alles vän och hjälpte mig med bilen som såklart var det första jag tänkte på. Den klarade sig rätt bra ändå. Jag fick åka in för att dokumentera händelsen i min journal och läkaren sa att det var ett mirakel att jag klarade mig och inte ens fick en skråma när jag kom i 90 km/h på fel sida av vägen och ner i diket.

Gud var vid min sida och det var helt enkelt inte min tur än. Jag är så oerhört tacksam. Det svåraste är att kunna förlåta sig själv.