outofthedarkness

Nu kan jag äntligen andas ut igen. Jag blev felinformerad härom dagen, min läkare ska inte alls sluta, hon ska bara byta avdelning men är tillbaka innan jul igen. Det känns otroligt skönt!

Imorgon flyger jag med franskagruppen till Rodez i Frankrike. Vi stannar där en vecka och ska bo hos franska familjer. Jag börjar bli riktigt nervös nu. Men det ska bli riktigt roligt!

Bisous!

Idag hade jag tid hos min läkare på vårdcentralen. Efter biologiprovet som gick kanon travade jag iväg mot vårdcentralen i snöstormen. När jag kom dit möttes jag av en sköterska som sa att hon hade försökt ringa mig för att min läkare var sjuk. Sedan berättade hon att det var min läkares sista vecka på vårdcentralen och hon var osäker på om jag hann få en tid denna veckan. Detta får bara inte vara sant! Visst är jag glad för hennes skull, men om jag ser det hela ur ett egoistiskt perspektiv: vad händer med mig nu? Jag klarar inte av det här utan henne? Hon har varit en klippa för mig och ingen har någonsin tagit sig så mycket tid och brytt sig så som hon. Jag fick en klump i magen och ångesten kom smygande så fort jag fick höra detta.

I den här bloggen kommer jag dela med mig av mina innersta tankar. Ibland kan de vara hur snedvridna och konstiga som helst, men det är så det är att leva med en ätstörning. Hur som helst, syftet med den här bloggen är att jag själv ska kunna granska mina tankar på ett objektivt sätt och slippa hålla allt inom mig.

Det var våren 2009 det hela började. Jag har alltid varit en perfektionist och extremt ambitiös. Jag satsade på toppbetyg, men klarade inte av pressen jag satte på mig själv så jag gick in i den så kallade ''väggen'' och hamnade i en djup deppression. Jag rasade i vikt och såg inte längre någon mening med livet. Tack och lov hade jag en skolsköterska som gjorde allt för att hjälpa mig och till sist fick jag antidepressiv medicin utskriven. Jag började så småningom ta mig upp igen, men det var svårt och ärren satt djupt. Under den här tiden hade jag gått ner näsan tio kilo och för första gången kände jag mig nöjd över min kropp. Och det var där det spårade ur...

Under vintern samma år fick jag träffa min nuvarande läkare. Jag blev diagnotiserad med en ätstörning som jag först förnekade. Sedan dess har jag verkligen kämpat för att bli frisk, men det var mycket svårare än vad jag trodde. Min läkare har varit en klippa. Hon är bland de få som verkligen har föstått mig och hon har gjort allt för att hjälpa mig. Utan henne skulle jag inte klara det här.

Det här var en väldigt kort sammanfattning på en lång resa. Jag hoppas det kan förklara bakgrunden iallafall.

Kramar!