2010-11-21
14:50:33
14:50:33
Välkommen till min nya blogg!
I den här bloggen kommer jag dela med mig av mina innersta tankar. Ibland kan de vara hur snedvridna och konstiga som helst, men det är så det är att leva med en ätstörning. Hur som helst, syftet med den här bloggen är att jag själv ska kunna granska mina tankar på ett objektivt sätt och slippa hålla allt inom mig.
Det var våren 2009 det hela började. Jag har alltid varit en perfektionist och extremt ambitiös. Jag satsade på toppbetyg, men klarade inte av pressen jag satte på mig själv så jag gick in i den så kallade ''väggen'' och hamnade i en djup deppression. Jag rasade i vikt och såg inte längre någon mening med livet. Tack och lov hade jag en skolsköterska som gjorde allt för att hjälpa mig och till sist fick jag antidepressiv medicin utskriven. Jag började så småningom ta mig upp igen, men det var svårt och ärren satt djupt. Under den här tiden hade jag gått ner näsan tio kilo och för första gången kände jag mig nöjd över min kropp. Och det var där det spårade ur...
Under vintern samma år fick jag träffa min nuvarande läkare. Jag blev diagnotiserad med en ätstörning som jag först förnekade. Sedan dess har jag verkligen kämpat för att bli frisk, men det var mycket svårare än vad jag trodde. Min läkare har varit en klippa. Hon är bland de få som verkligen har föstått mig och hon har gjort allt för att hjälpa mig. Utan henne skulle jag inte klara det här.
Det här var en väldigt kort sammanfattning på en lång resa. Jag hoppas det kan förklara bakgrunden iallafall.
Kramar!
Det var våren 2009 det hela började. Jag har alltid varit en perfektionist och extremt ambitiös. Jag satsade på toppbetyg, men klarade inte av pressen jag satte på mig själv så jag gick in i den så kallade ''väggen'' och hamnade i en djup deppression. Jag rasade i vikt och såg inte längre någon mening med livet. Tack och lov hade jag en skolsköterska som gjorde allt för att hjälpa mig och till sist fick jag antidepressiv medicin utskriven. Jag började så småningom ta mig upp igen, men det var svårt och ärren satt djupt. Under den här tiden hade jag gått ner näsan tio kilo och för första gången kände jag mig nöjd över min kropp. Och det var där det spårade ur...
Under vintern samma år fick jag träffa min nuvarande läkare. Jag blev diagnotiserad med en ätstörning som jag först förnekade. Sedan dess har jag verkligen kämpat för att bli frisk, men det var mycket svårare än vad jag trodde. Min läkare har varit en klippa. Hon är bland de få som verkligen har föstått mig och hon har gjort allt för att hjälpa mig. Utan henne skulle jag inte klara det här.
Det här var en väldigt kort sammanfattning på en lång resa. Jag hoppas det kan förklara bakgrunden iallafall.
Kramar!
